SRT / ASS / VTT

SRT är den enkla, och dess enkelhet är varför den vann: en räknare, en start- och sluttid, och orden. Vilket verktyg som helst kan skriva en, vilken spelare som helst kan läsa en, och du kan rätta ett stavfel i en textredigerare. Vad den inte kan göra är att säga var på skärmen en rad ska sitta eller vilken färg den ska ha.

ASS byggdes för de fall där det spelar roll — en skylt på en vägg översatt på plats, två personer som pratar samtidigt, karaoke där varje stavelse lyser upp. Den bär typsnitt, färger, konturer, positioner och timingeffekter, och en MKV kan till och med bära de typsnittsfiler som behövs för att rendera den som avsett. En spelare som renderar ASS som ren text visar dig orden men inget av arbetet.

PGS och VobSub är något helt annat. De är bilder av undertexter, tagna från Blu-ray och DVD, där undertexten alltid ritades som en bild. De kan visas och inget mer: ingen typsnittsändring, ingen storleksändring, ingen sökning, ingen översättning. Att göra en till text kräver optisk teckenigenkänning och en eftermiddag.

På en dator räcker film.mkv och film.srt i samma mapp för en spelare — konventionen är så gammal och så universell. iOS har ingen sådan konvention, och framför allt ingen sådan mapp: appar är sandlådade, var och en med sin egen lagring, och "bredvid" är inte en relation systemet exponerar.

Så en undertextfil på en iPhone måste medvetet överlämnas till en spelare, och spelaren måste vara den som håller ihop parningen. Väl gjort kan valet fastna på filen — en film du lämnade med turkiska undertexter öppnas med dem nästa gång.

Den andra halvan av problemet är kodning. En undertextfil är bytes, och inget i filen säger vilket alfabet de bytesen betyder om den inte skrevs som UTF-8. Äldre filer, särskilt turkiska och kyrilliska, skrevs i regionala kodningar, och en spelare som antar UTF-8 renderar ş och ğ som trasiga tecken. Att upptäcka kodningen i stället för att anta den är vad som skiljer en spelare som visar de filerna korrekt från en som inte gör det.