M3U8 / HLS

Öppna en .m3u8 i en textredigerare och du hittar några dussin rader: en rubrik, några parametrar och en lång lista med adresser. Det är hela filen. Videon finns någon annanstans, uppdelad i segment på några sekunder vardera, liggande på en server som tusentals separata små filer.

Spelaren läser listan, hämtar de första segmenten, börjar spela och fortsätter hämta i förväg. När din anslutning saktar ner byter den till en variant med lägre kvalitet listad i huvudspellistan — en annan uppsättning segment, med en annan bithastighet — och gör det mellan segment så att du ser en kvalitetsändring snarare än en paus. Denna adaptiva växling är anledningen till att formatet vann.

Det förklarar också något som förvånar folk: det finns ingen enda fil att ha. Filmen du tittar på existerar inte som ett objekt någonstans. Den är tusen bitar och en uppsättning instruktioner.

Eftersom det är vad du sparade. Webbläsaren begärde adressen du gav den, tog emot fyra kilobyte spellista, och skrev dem till disk. Allt du faktiskt tittade på anlände genom tusen separata förfrågningar som spara-åtgärden inte visste något om.

Att ladda ner HLS ordentligt innebär att göra det spelaren gör, men till disk: läsa spellistan, välja en kvalitetsvariant, hämta varje segment i ordning, och sedan foga ihop dem till en behållare. Det sista steget kallas remuxning — videon och ljudet kodas inte om, utan skrivs bara om till en enda MP4 med ett riktigt index så att resultatet kan spolas.

Två saker gör det här svårare än det låter. Segmentadresser är ofta relativa och ändras per session, så en lista hämtad för en timme sedan kan vara död. Och strömmar är ofta krypterade med en nyckel som refereras i spellistan, levereras separat och roteras under uppspelning.