M3U

Formatet är ungefär så enkelt ett format kan bli. Varje post är två rader: en som börjar med #EXTINF som namnger saken, och en med adressen den finns på. Allt annat — logotyper, kanalnummer, grupperna som blir kategorier i en spelare — kom senare som attribut folk kom överens om att sätta på #EXTINF-raden. Ingen standardiseringsorganisation har någonsin fastställt något av det.

Den informaliteten är varför M3U-filer varierar så mycket. En leverantör skriver group-title="Sports", en annan skriver group-title="SPOR", en tredje utelämnar det helt och förväntar sig att spelaren ska gissa. En spelare som hanterar IPTV bra är mestadels en spelare som har mött väldigt många illa skrivna M3U-filer.

Förvirringen med M3U8 är värd att reda ut: 8:an syftar på UTF-8-textkodning, inget mer. Varje HLS-spellista är en M3U8, men inte varje M3U8 är HLS — en IPTV-kanallista sparad som UTF-8 är också en .m3u8 och har inget med segmenterad streaming att göra.

Leverantörslistor har vuxit på ett sätt formatet aldrig förutsåg. En fil som var några hundra rader 2010 är nu, från en stor leverantör, hundratusentals poster och hundratals megabyte text.

Det naiva sättet att läsa en — ladda filen i minnet, tolka den, hålla resultatet — kraschar långt innan dess. Att tolka en 200 MB-lista på det sättet innebär en minnestopp en iPhone inte tolererar, och iOS avslutar appen i stället för att vänta. Det är varför så många IPTV-appar helt enkelt kraschar på en stor leverantör.

Metoden som fungerar är att aldrig hålla listan i minnet alls: läsa den från disk i delar, skriva varje kanal direkt till en databas allteftersom den tolkas, och sedan sidbläddra skärmen från den databasen. FoxDL mättes mot en 485 MB-lista med två miljoner kanaler — 123 sekunder att importera, 9 MB extra minne, 4 millisekunder att rita första sidan, 400 millisekunder att söka i hela listan. Siffrorna är bara intressanta för att den naiva metoden inte kan producera dem alls.