Var dina filer faktiskt bor på en iPhone, och vem som kan se dem

Varje installerad app körs i en sandlåda: ett privat mappträd som bara den kan läsa och skriva till. Det finns ingen delad C:-enhet, ingen /home, inget en app kan ströva in i. Det här är grunden i plattformens säkerhetsmodell, och den är genuint bra — en illa skött app kan inte rota igenom dina andra appars data, för den kan inte se att datan existerar.

Inuti sin sandlåda har en app några kataloger med olika regler, och de reglerna förklarar det mesta ovanliga beteendet folk lägger märke till. Documents är för innehåll som användaren skapat eller fört in; det ingår i säkerhetskopior, och en app kan göra det synligt i Filer-appen. Library/Application Support är för appens egna arbetsdata — databaser, index — säkerhetskopieras men visas inte för användaren. Library/Caches är för allt som kan återskapas: det säkerhetskopieras inte, och systemet kommer tömma det utan att fråga när lagringen tar slut.

Den sista är källan till en specifik och väldigt vanlig överraskning: miniatyrer, förhandsgranskningar och andra härledda filer försvinner efter att telefonen blir full. En välbyggd app behandlar det som normalt och återskapar dem. En app som lagrat något oersättligt i cachen har förlorat det.

Filer-appen är en bläddrare för en uppsättning platser du gett den tillgång till: iCloud Drive, alla molnleverantörer som installerat ett tillägg, anslutna hårddiskar, och Documents-mappen för varje app som valde att exponera den. Den är genuint en filhanterare, och för att flytta runt en PDF är den helt tillräcklig.

Vad den inte är är ett mediebibliotek. Den har ingen aning om vad du har tittat på, inga spellistor, inga favoriter, ingen återupptagningsposition, ingen aning om att fyra filer är avsnitt av en och samma sak. Den kan heller inte göra något med innehållet i en fil: den kommer inte extrahera ljudet från en video, den kommer inte visa dig vad som finns i ett arkiv utan att packa upp allt, och den kommer inte spela upp hälften av vad ett mediebibliotek innehåller.

Så det praktiska upplägget på iOS är inte "Filer-appen eller en filhanterarapp", det är båda. Filer för att flytta saker mellan appar och hårddiskar; en medieapp för själva biblioteket, med dess mappar synliga i Filer så att inget blir instängt.

De flesta appar minns en fil genom dess sökväg — texten för var den är. Det är det uppenbara sättet och det fungerar tills stunden något flyttas. Byt namn på video.mkv till Intervju.mkv och varje favorit, spellisteinlägg och återupptagningsposition som pekade på det gamla namnet pekar nu på ingenting. Vissa appar döljer det här genom att tyst ta bort posten; vissa visar en trasig rad; nästan inga berättar varför.

Alternativet är att identifiera en fil genom något som överlever att bli omdöpt. På ett filsystem betyder det inoden — identiteten filsystemet självt tilldelar — kontrollerad tillsammans med storlek och ändringsdatum, med ett innehållsfingeravtryck som sista utväg. Byt namn, flytta mellan mappar, eller organisera om hela biblioteket, och raden i databasen är fortfarande samma rad.

Det här spelar mer roll än det låter, eftersom det avgör om du någonsin kan städa upp. Ett bibliotek du är rädd att organisera om förblir rörigt för alltid.