MKV

Det enskilt mest användbara att veta om MKV är att den inte beskriver hur bilden är komprimerad. Det jobbet tillhör codecen — H.264, HEVC, AV1 — och samma codec kan sitta i en MP4, en MKV eller en WebM utan att en enda bit av videon ändras. Behållaren avgör hur delarna märks, ordnas och hittas; codecen avgör vad delarna är.

Det Matroska är ovanligt bra på är att hålla många delar samtidigt. En fil kan bära filmen, ett originalljudspår, ett dubbat sådant, en kommentar, åtta undertextspråk, kapitelmärken, omslagsbild och de typsnittsfiler som behövs för att rita undertexterna som upphovsmannen avsåg. Det är därför den blev standarden för allt arkivmaterial: en Blu-ray kan flyttas in i en enda MKV utan att kasta bort delarna som gör den till en Blu-ray.

Den kostar inget att använda, har ingen patentpool bakom sig och har varit en stabil, öppet publicerad specifikation i över tjugo år. Inget av det övertygade Apple om att stödja den.

Apples mediestack läser de behållare Apple levererar stöd för: MP4, MOV, M4V, 3GP och en handfull ljudomslag. Matroska är inte bland dem och har aldrig varit det. Det finns ingen inställning att ändra och ingen codec att installera, eftersom den saknade biten inte är en codec — systemet har helt enkelt ingen kod som vet hur en Matroska-fil är uppbyggd.

Så felet sker innan någon avkodning ens startar. Filer-appen visar filen, förhandsgranskningen vägrar den, och på en Mac säger QuickTime Player att det inte är en filmfil. Videon inuti kan mycket väl vara vanlig H.264 som samma enhet avkodar i hårdvara hela dagen. Den kommer aldrig så långt.

Detta är också varför att konvertera en MKV så ofta är nästan omedelbart. Om strömmarna inuti redan är sådana som MP4 accepterar, behöver inget kodas om: bitarna lyfts ut och ommärks in i en ny behållare. Den operationen kallas remuxning, och den körs med diskhastighet. En konvertering som tar en halvtimme är en som omkodade video som inte behövde det.